Jag vill skratta, jag vill gråta, jag vill skrika men jag gör det inte och frågan är varför? En självklarhet är att du betyder så sjukt mycket för mig, men tyvärr så är du blind för allt fint jag skriver om/till dig, du är döv för allt fint jag säger till dig. Mina tankar snurrar runt, runt i min skalle just nu. Tankar på dom orden du sa till mig för nån dag sen, jag vill bara att du ska ge mig ett ärligt svar och inte vela fram och tillbaka.
Du ser på mig att jag inte mår bra, vill du se mig såhär eller vill du göra nå åt det?
ska du&jag göra nå åt det? jag vill göra nå åt det, jag trodde vi började få tillbaka allt med så fel jag hade.
Jag har trott på nå stort som inte finns. Jag har allt jag vill ha men det har inte du. Jag ljuger för mitt inre om att allt är bra, men varför gör jag det? Jag vet att allt inte är bra, jag vill bara skrika på dig att nu måste du bestämma dig! Men jag kan inte, rädd för att få fel svar ifrån dig men säger du inte så måste jag få dig att skrika ut det. Jag menar, ett litet ord kan väl inte vara så svårt att få ur sig? Det kanske tar imont när du försöker, men snälla försök lite till för det är inte bara du som blir lidande...