Jag vet inte vart jag ska börja. Vi har bråkat en hel del i vårat förhållande, haft tjafs om så dumma saker. Jag har sagt att jag hatar dig osv, jag har bett dig dragit åt helvete, jag har sagt mycket dumt och gjort mycket dumt. Men vi båda vet att du har gjort precis samma sak som jag gjort. Vi båda har var lika stora idioter, men jag älskar dig lika mycket för det. Det är många gånger jag har velat lämnat dig under våra bråk, men problemen försvinner inte för det. Och du försvinner absolut inte från mig hur jag än beter mig, och jag vill inte att du ska försvinna från mig heller.
Fram och tillbaka har det vart mellan oss ett bra tag, jag har tvekat på din kärlek till mig för du har inte visat den så mycket som förr. Ibland önskar jag att du fortfarande var nykär så jag fick känna på hur det var då, Jag kommer ihåg hur du var då men jag vill känna det, bara en gång. När du alltid berättade för mig hur underbar jag var osv, då du fick mitt självförtroende att växa så himla mycket, låt mig bara komma tillbaka dit en gång, en liten stund.
Nu bor vi ihop, du tycker vi har kommit så långt in i vårat förhållande att vi inte behöver göra vissa grejer. Jag fick reda på lite saker om fick mig att åka ner på botten på bara några sekunder, jag packade mina saker och tänkte dra. Men kärleken är för stark jag ger mig inte i första taget ska du veta! Det som är tråkigt är att vi ser saker på olika vis, ordet ''kär'' ser vi på olika vis, jag är kär, du var kär i början osv.
Jag är kär och älskar dig fortfarande, kanske jag ligger några steg bakom dig, kanske du går för fort på våran väg som vi vandrar tillsammans. Om du gör det, kan du sakta ner tills jag står brevid dig så vi kan gå lika fort tillsammans?
Jag har en enorm kärlek till dig johan, Den kärleken skulle jag aldrig kunna beskriva eller visa på något sätt. Men ibland känns det som att hur mycket jag än försöker så räcker det inte till då måste jag ta till lite extra. Jag vill nog försöka för mycket med att visa all min kärlek till dig och då blir det helt fel iställe.
Du har fått mig på fötter igen, du har fått mig att bli en stark människa och jag älskar dig för det. Jag älskar dig för allt du har gjort mig och till mig. När jag hade det som jobbigast i mitt liv fanns du där och stöttade mig, du vela att jag skulle må bra osv.
Jag vet att jag var enormt envis med att släppa in dig i mitt liv, en jag var rädd, rädd för att bli lurad utav dig. Därför lät jag allt gå så långt, men jag blev lurad iaf under den tiden.
Det är nånting som jag kommer glömma efter jag har skrivit klart det här. För jag vet att om du inte hade velat vara med mig så hade du inte låtit tiden gå såhär långt, du hade inte tagit tillbaka mig efter allt vi bråkar om osv. Så jag tvekar inge mer på oss, inte på din kärlek eller nånting.
Men som jag skrev tidigare, ta min tillbaka till dagen då du var nykär, då du fick mitt självförtoende att växa, då du berättade hur underbar jag var och allt sånt. Snälla ta mig dit bara en gång till så är jag nöjd sen.

Nu har jag skrivit rätt mycket här och klockan börjar bli sent och jag börjar bli trött, så om du läser det här johan. Glöm då aldrig att i mitt hjärta finns bara du, och där kommer du föralltid att finnas hjärtat. Jag älskar dig otroligt mycket fast jag kan få mina utbrott ibland, men nu ska det bli slut på det. För jag vet att det är mig du vill ha och hade du inte velat det så hade du inte stannat kvar efter allt vi gått igenom heller! Jag är lycklig med dig, men lyckligare utan allt bråk så det får bli slut med det. Kan inte lova att allt tjafs ska försvinna eller att bråken ska göra det helt, för nångång i våra dagar kommer vi att bråka/tjafsa, men då ska det inte vara för sånna saker det har vart nu! För att göra förhållandet starkare måste man tjafsa lite ibland för att kunna bygga upp det igen, bygga det till nå starkare! Jag älskar dig, du kommer alltid stå mig närmast hjärtat älskling! <3




Pirrar i magen varje gång jag ser eller tänker på dig hjärtat!